Generasjoner

Maia Kjeldset Siverts

Jeg vokste opp på Ullern i Oslo. Jeg har hatt en skjermet oppvekst i et barnevennlig, ganske striglet område. Jeg hadde god tilgang til bøker hjemme og ble lest for HVER KVELD. Som seksåring ble jeg introdusert for Ringenes Herre av pappa, og begynte snart å kalle meg Legolas. Jeg identifiserte meg veldig tidlig med faren min. Han står fortsatt på en pidestall. Jeg snakker oftere med mamma på telefon enn med pappa. Allikevel er det noe veldig innforstått mellom pappa og meg når vi møtes. Jeg har også et tett forhold til mamma, men pappa og jeg ligner mer på hverandre når det kommer til hvor fortrolige vi er med hverandres tenkning. Vi har kanskje den samme samtalemodusen. Mamma og jeg deler imidlertid den samme entusiasmen - jeg tror det kan være grunnen til at vi begge har klart å gi ut bok i år... Mamma har alltid oppmuntret meg til å gå videre med skrivinga mi, og foreslo for eksempel at jeg skulle gå på Nansenskolens skrivelinje etter videregående. på Det ble tidlig etablert at jeg skulle gå på skriveskole for å gi ut bok. I det minste i mitt eget hode.

Miss Tati

Jeg ble kalt for svidd neger, svarting, jævla utlending og annet som såret meg. Jeg er født i Portugal, med foreldre fra Angola. Min mor, søster og jeg kom til Norge i november 1996 fordi moren min ikke fikk endene til å møtes, selv om hun hadde tre jobber. Det var da hun jobbet på Englandsbåten mellom Newcastle og Norge at min mor fant ut at hun kunne ta oss med hit. Jeg gikk først på introduksjonsskole, og da var jeg på samme båt som alle andre innvandrerbarn. For meg var Nygård den fineste skolen og den fineste innføringen til det norske samfunnet. Et halvt år senere var jeg på norsk skole. Det ble utfordrende å tilpasse seg de kulturelle og sosiale kodene.

Patricia Berghult

Patricia är proffsboxare, 22 år. Det var redan när Patricia bara var 10 år som hon tog beslutet att bli boxare. Hästarna hade blivit för tråkiga, det var för mycket fixa med dem och för lite ridning. Patricia satt i sandlådan med sin mamma och valde mellan boxning och dans. Det blev boxning, dansa kunde hon ju redan som hon sa. För ett år sedan lämnade hon amatörboxningen och blev proffs efter otaliga framgångar. EM-guld, VM-silver och flera svenska medaljer. Med två träningar om dagen boxas hon numer för pengar och för ett viktigt mästarbälte. Men det gäller att bygga långsamt, säger hon.

Claes Thureson

Claes barn är 10, 13 och 16 år gamla. Intressena präglar vardagen; den yngste spelar fotboll och fäktas, mellankillen är på väg att sluta med fotboll och den äldste spelar trummor. Han har Downs syndrom och det begränsar möjligheterna till fritidsaktiviteter, men en gång i veckan är han på kulturskolan, veckans höjdpunkt. Efter lektionen är han svettig, ögonen strålar och säger varje gång ”Jag spelar så hårt!”

Christian Bruun

Christian åker till Iran på semester. Där på ett litet café med den bästa melonjuicen i världen träffar han på den pratglada ägaren. Han vill i sin tur av någon anledning trycka upp hans visitkort. Christian tvekade men ägaren stod på sig och visade tidigare kunders visitkort. Bland korten hittar Christian ett från ett konditori i Malmö. Ägaren bara skrattar när han påtalar det och säger ”åhh, det är min vän, snickaren”. Christian ler och tänker att i hans hemstad går det alltså en man från Iran som var snickare men blev konditor i sitt nya land, Sverige. Christian nöjde sig med juicen.

Anna Gustafsson

Anna är teaterproducent, 32 år och gillar de där små detaljerna i livet, så har det alltid varit. Som när hon såg den där vakten i mataffären som lyssnade på en kokosnöt när han trodde ingen såg det. Eller som den där lilla flickan som en vinterkväll rusade förbi i rosa tyllklänning vrålandes midsommarvisan ”För Andersson och Pettersson och Lundström och jag”. Att sitta ensam på kallbadhuset i Malmö och se den första snön som faller, det är de där små detaljerna som gör det. Det berättar egentligen mer om mig än att jag spelar innebandy och ser mycket på Netflix, säger hon.