När tryggheten är hotad ser vi dess förutsättning

Sverige har varit förskonat så länge. Kanske är vi fredsskadade.

Av Per Brinkemo

Dådet på Drottninggatan i Stockholm förra fredagen väckte till liv något som länge varit slumrande; en känsla av en identitet större än individen, familjen, kvarteret och det specifika fritidsintresset. Och som är så förtvivlat svårt att sätta ord på. Som dessutom ses ned på, till och med föraktas och förtalas.

Reaktionerna efter vansinneshandlingen uttryckte, från både officiella representanter och enskilda, en känsla av gemenskap och samhörighet, också med människor som man annars aldrig haft något att göra med.

Den förenande faktorn var: Staden Stockholm. Landet Sverige. En fiktiv gemenskap. Men lik förbannat en gemenskap. En gemenskap som finns där men som sällan är formulerad eller medveten. Men som visar sig när Staden, Landet upplevs vara under attack.

Ett slags nymornad nationalism.

Slavenka Drakulic´ skrev under brinnande krig det som kom att bli boken Balkan Express. Hon skrev om hur hon tidigare vägrat se någon som helst koppling mellan sig själv och nationen hon bodde i.

Hon var bara hon.

En individ.

Mitt under blodbadet skrev hon en mening som följt mig sedan jag första gången läste den, om hur hon undrade hur hon skulle kunna förklara för sina utländska vänner att hennes öde är att vara kroat. ”Hur ska jag kunna förklara för dem att i detta krig är det min nationalitet, och enbart den, som bestämmer min identitet.” Och så lägger hon till: ” Det är ännu svårare att förklara hur medvetenheten om min nationalitet, till följd av mitt förflutna, utvecklades ur min vägran att erkänna den.”

Hon avslutar resonemanget med följande ord: ”När kriget väl är över - och jag hoppas att det är snart - kommer alla människooffer att ha varit förgäves om inte de nybildade, självständiga staterna återger oss känslan av att i allra första hand vara både individer och medborgare.”

Jag minns att orden drabbade mig då.

Än hårdare nu.

Vem bryr sig om ett land som fungerar. Man reflekterar inte över det. Det bara är. Det fungerar. Allt är normalt. Martin Aagård (kommentator i Aftonbladet) bor i ett sådant land. Det var väl därför han på Aftonbladet Kultur för ett par år sen attackerade mig för att jag använt ordet fosterland i en text. Det signalerade osund nationalism, tycktes han mena. Själv behövde Martin inte, som han sa, något fosterland. Jag minns att jag då tänkte: Åk utomlands, till Kabul eller Tripoli, bli rånad på pass och pengar och misshandlad och fortsätt tänk att du inte behöver ett fosterland med ambassad och personal som kommer till din undsättning.

Denna otacksamhet, denna bortskämdhet, omedvetenhet. Denna perspektivlöshet.

I kölvattnet efter tragedin på Drottninggatan kommer den ena hyllningen efter den andra till polis och sjukvårdspersonal som agerade effektivt till gagn för de drabbade. Till allmänheten som öppnade sina hem. Hjälpsamheten, välviljan, samhörigheten som visade sig vara påtaglig. Statsminister Stefan Löfvén sa: ”Terroristerna kan aldrig besegra Sverige. Vårt budskap är klart. Vi tänker aldrig kuva oss. Vi tänker inte vika oss.”

Vilka vi och oss? Jo, medborgarna i nationalstaten Sverige.

Det har ingenting att göra med etnicitet, religion och bakgrund. Sverige är ett land som byggt en gemenskap på demos, inte ethnos. Är man medborgare är man en del av denna gemenskap som visserligen är en social konstruktion. Men inte desto mindre en väldigt stark sådan. Och för övrigt är alla gemenskaper sociala konstruktioner.

Gemenskapen, över kategorier som religion, etnicitet och klass bärs upp av fungerande och effektiva institutioner, av välfungerande och skyddande system. Rättssamhället är den mest grundläggande, själva grunddefinitionen på vad en liberal rättsstat är. När den inte fungerar finns skäl till oro. I det här fallet, efter dådet på Drottninggatan, visade den sig från sin bästa sida. Som medborgare i nationalstaten Sverige är jag djupt tacksam för det.

Först i hotet från destruktiva krafter som vill förstöra gemenskapen och systemen får man syn på de senare. Sverige har varit förskonat så länge. Vi stod utanför andra världskriget. Vi har inte varit i krig på 200 år. Kanske är vi fredsskadade.

Vi tar tryggheten för given. Och förstår inte på vilka grunder yttrandefriheten, säkerheten, ja, själva demokratin vilar.

Nationalstaten är grunden för och beskyddaren av friheten. Det innebär inte att blicken inte samtidigt kan riktas längre bort, till ännu större gemenskaper.

Kanske börjar vi nu, efter attacken i Stockholm, vakna upp. Och förstå.

 

 

Lyst til å lese mer?

Logg inn Bli medlem


Les mer: Europa, Perspektiv, Politikk, Politikk
Uro – ei historie om Norges framtid

Bård Vegar Solhjells "Uro" tar for seg de grunnleggende verdiene som splitter og forsoner mennesker. Les utdrag her.

Close